Tuesday 28 July 2015

En aqun-athlok som heter Marcus

I helgen berättade jag nåt för mina föräldrar som jag har gruvat mig inför i ungefär ett års tid, och så här i efterhand känner jag mig nästan dum som gruvade mig så. För när jag sa "Jag har påbörjat en transutredning, jag var på första mötet med läkare i februari, sen har jag träffat en kurator och nu senast läkaren igen för att kolla så jag inte hade nån allvarlig psykisk störning eller sjukdom, om nån månad ska jag träffa en psykolog och på sikt blir det beslut om behandling, hormoner och sånt", så lyssnade de utan att avbryta, invända eller ifrågasätta, och när jag var klar sa de att de stöttar mig fullt ut, att det viktigaste är att jag mår bra och om det här är en delförklaring till att jag har mått dåligt hittills är det jättebra att jag har tagit det här steget. Så borde alla föräldrar till transpersoner bete sig, och jag är oändligt tacksam över att mina föräldrar finns där för mig, förbehållslöst.

World of Warcraft har betytt väldigt mycket för mig i den här processen, redan innan jag visste vad det var för en process. Jag har haft mitt alter ego där i flera år, en karaktär som inte riktigt är jag själv, men som har mycket av min egen person i sig och som är av manligt kön. När jag spelar spel där man bara kan spela man har jag aldrig haft något emot det, fastän jag har känt att som kvinna borde jag ha det. När jag spelar spel där man kan välja kön har jag oftast valt att spela man, fastän jag nästan har skämts för att jag som kvinna inte valt att också spela kvinna. Ändå har det alltid känts rätt att spela man, och obekvämt att spela kvinna, även i bordsrollspel och på lajv. I spelens värld, framförallt i WoW, har jag rett ut mina känslor inför mig själv, det kön jag tilldelats vid födseln, och det kön jag upplever mig ha och känner mig mest bekväm i. Jag hade kanske gjort det även utan WoW, men det hade nog tagit ännu längre tid. När jag bad mina guildkamrater att benämna mig "he/him" istället kändes det rätt, till skillnad från när jag några år tidigare avslöjat mitt "rätta kön", alltså att jag var kvinna irl, då den enda lättnaden kom sig av att jag inte längre undanhöll mitt tilldelade kön, men istället gjorde mig än mer obekväm att bli omnämnd "she/her".

Så. Jag vet inte hur lång tid utredningen kommer att ta, när jag får påbörja fysisk behandling (hormoner, kirurgi, vad det nu blir) och jag vet inte hur snart jag kommer att hitta mitt nya jag såpass att jag självsäkert kan presentera mig som man utan att ursäkta mig på något sätt, men nu när mamma och pappa vet och jag är förvissad om att de stöttar mig och älskar mig, då känns det bra mycket lättare att kliva ut i världen som Marcus. Även om jag är jävligt nervös.

Som en liten avslutning, en artikel från Kotaku om karaktären Krem i ett av mina favoritspel, Dragon Age: Inquisition. Behöver jag nämna att jag började gråta när jag spelade igenom dialogen med Krem där han berättar om sig själv? (Klippet nedan är från Video Game Sophistry - kanske inte den mest vidsynte inkvisitorn man kan spela men Krems och Iron Bulls poänger om transpersoner går fram.)


No comments:

Post a Comment